— 207 —
tung dröm. Och när hon ser sig omkring och småningom vaknar, märker Karin, att hon är midt ute i skogen.
Stigen känner hon väl. Den leder rätt in i urskogen, där granarna stå tätt, och stenarna äro täckta af den djupa, mörkgröna mossan. Utan att hon tänker öfver någonting, verkar skogens lugna stillhet på hennes själ. Hon kämpar icke längre. Fram mot det, som måste komma, går liten Karin nu. Hvarken upprorisk eller tvekande känner hon sig. Ondt gör det inom henne, mycket ondt. Det som skett, har icke kommit från henne själf. Utan att hon kunnat göra något till eller ifrån, har det kommit, och där hon går fram under de höga granarna, där solljuset faller dämpadt, och tystnaden blir allvarlig och djup, känner hon det ej, som stode hon i begrepp att gifva ett offer. Hon gör det ej heller. Inom henne är allt i oro och vånda. Hon går som den, hvilken varit fången i en dröm. Så vacker har drömmen varit, att hon ej vill vakna. Ty i samma stund hon det gör, är drömmen borta, och hon ville somna om för att åter få fånga den. Men vakna måste hon dock, och när hon gjort det, är drömmen sin kos, och allt hvad hon drömde, var en villa.
Längre och längre in i skogen går Karin.
