— 215 —
aldrig kunnat tro mig om något godt sedan dess. Och jag vet, att han heller aldrig förlåtit mig riktigt förrän i dag.
Nu har jag sagt dig allt, hvad som är att säga, och nu förstår du, att jag icke kunde göra som Cecilia och lämna far ensam. Han har ju ingen mer än mig nu, och om jag nu sveke honom, kunde han icke lefva. När jag nu skall sluta, Sigfrid, då vill jag bara gråta. Ingenting kan jag säga dig mer, ingenting kan jag vara för dig, ingenting har jag kunnat gifva dig, som är likt den sorg, du får genom mig. Jag skulle vilja sitta hos dig, när du får mitt bref, och då ville jag hålla din hand och bedja dig så innerligt: Sörj inte för mycket din lilla brud! Ty det skulle jag ej kunna bära. Nu är det sista gången, jag skrifver till dig, och hvad jag icke säger dig nu, det får jag aldrig säga dig. Jag har ingenting kvar mer än din lilla ring. Den har jag gömt, så att ingen mer än jag vet, hvar den finns. Taga fram den ibland och se på den, det gör jag nog aldrig. Ty inte heller det får jag nu längre, och att tänka på dig, sedan jag gifvit mig åt en annan, vore synd. Men jag är glad ändå, när jag vet, att den får stanna kvar hos mig, och att den aldrig kommer på någon annans finger, då den icke fick komma på mitt.
