— 214 —
under dessa år, och många gånger har jag gått här och inte vetat mig någon råd. Så rädd har jag varit, att far skulle bli sjuk och dö, innan han fått annat än sorg af hela lifvet. Fattig har han också blifvit. Jag vet, att om icke Fabian Skotte hjälpt honom, hade vi ej kunnat stanna här. Jag förstår inte detta. Men jag vet, att det är så, och aldrig har jag haft det så svårt, som när jag nu på sista tiden behöft gå och be far om pengar.
Nu måste jag säga dig det också, som nu kommer. Och att säga det är det tyngsta af allt. Ty då skall du tro, att jag fått lida för din skull, och att jag ångrat, att jag älskat dig och blef din lilla brud, som du kallade mig, när jag satt hos dig och var lycklig. Så är det icke, Sigfrid min, tro icke det. Jag kan aldrig ångra, att jag varit så lycklig, som du gjort mig. Och hade jag inte varit det, kunde jag aldrig göra allt, hvad jag nu kan. Men du skall veta, att far har länge vetat allting om dig och mig. En natt kom jag in till honom, och då sade han mig det. Så ond på mig har han aldrig varit, och han sade mig det så hårdt, att ännu när jag tänker därpå, gör det bara ondt. Aldrig har han talat till mig därom sedan, men jag har ändå förstått, att han icke glömt det. Det är, som om han
