— 217 —
Den gamla står där och väger brefvet i sin hand. Ännu en hemlighet har hon fått att bevara till de många, hon alltid gömt så väl. Sara förstår alltsammans, och med tårarna i ögonen betraktar hon den unga flickan, som står där så späd och vek, men med något af mogen vilja i det ungdomliga ansiktet.
— Det är rätt, hvad hon nu gör, säger Sara. Gud signe henne.
Karin nickar allvarsamt och går. I förmaket ser hon Fabian Skotte, som reser sig upp, när hon kommer in. Rak och stark står han framför henne, och hans kraftiga ansikte med den lätt böjda näsan och de lifliga ögonen har ett uttryck af ödmjuk tacksamhet, som vågade han icke tro, att hvad som nu händer, kan vara sant. Karin går fram och lägger utan att tveka sin hand i den mans, hvilken hennes far utsett åt henne. Magnus Brandt säger något, som Karin icke hör. Hon är helt fylld af den ödmjukt tacksamma blick, hvilken mött hennes, och hon drar icke tillbaka sin hand från den, som håller hennes kvar och skall behålla den. Allt är lugnt inom Karin nu, lugnt och stilla. Lycklig som hon icke känt sig på länge, lindar hon armarna om faderns hals och vet, att mellan dem båda är allt godt och skall så förblifva.
