— 218 —
Fabian Skotte far tidigt, och när han är borta, tar Magnus Brandt på sig sin rock och går ut. Karin följer honom, och arm i arm gå de båda utför terrassens trappsteg genom fruktträdgården och ut i den gamla parken, som sträcker sig ända ned emot sjön. Öfver parken lyser höstmånen gul och varm, och trädens skuggor darra mot gräsmattan och de slingrande gångarna. Länge gå far och dotter under de gamla träden, bland hvilka blåsten redan börjat skaka grenarna fria från blad. På gångarna under deras fötter knastrar höstlöfvet, hvari frosten bitit, och när de komma ned till sjön, ligger den ljus i månglansen, stränderna höja sig i dunkla linjer rundt omkring den ljusa ytan, och öfver strändernas kullar skymta barrskogens mörkare konturer, mjuka i månskenet. Tacksam mot allt, som händt, känner sig Karin, tacksam att allt blifvit så stilla och vackert just denna kväll. Mjukt stöder hon sig på faderns arm, och gläder sig åt att känna, hur hans gång blifvit lättare.
Samman vända de åter till det gamla huset, som ligger i skymning mellan de höga träden, och när de gått uppför stentrappan, vänder sig Magnus Brandt om och ser ut öfver gården och nejden, som ville han med en blick famna allt det, hvilket genom dotterns offer ånyo
