— 219 —
blifvit hans. På gården tänker han och på folket, som sofver rundt om eller arbetar i smedjorna, där hamrarna klockan sex på söndagsaftonen redan börjat gå. Ljudet tränger starkt genom tystnaden, och Karin förstår, att just därpå är det fadern lyssnar.
— Nu kan jag lägga mina ögon ihop och dö i frid, när min stund kommer, säger Magnus Brandt.
Därmed går han in och stänger själf ytterdörren med det stora låset samt lägger bommen för. Karin står och ser på honom och får som aldrig förr känslan af att äga ett hem, och att det är därför hon lefver.
Tankfull böjer hon sig ned och kysser faderns hand.
Karins dröm är till ända. Med vakna, kloka och goda ögon ser hon ut mot lifvet. Vemodigt och blidt synes henne allt.
— Godnatt, säger Magnus Brandt, kysser dottern på pannan och går in till sig.
Tyst går Karin upp för trappan in i de två små flickrummen, hvilka hon numera ensam bebor.
