Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 228 —
det inte Sara, som kommer. Längesedan är gamla Sara död och borta. Det är en ny, ung tjänsteflicka, hvilken ingenting vet om allt det gamla, som nyss var dödt, och nu blifvit lefvande åter.
— Låt porträttet stå där, så att jag kan se det, säger Karin Skotte.
Så står porträttet där dag efter dag och natt efter natt. Ännu när barnbarnen samlats kring den sjukas bädd, och hon icke kan tala längre, söka hennes gamla ögon porträttet, läpparna mumla ohörbara ord, och från alla dem, som hon älskat och födt, fostrat och gladt, är hon borta. Verkligheten släpper sitt tag, och drömmen äger henne åter.
Karin Brandts dröm.
