— 227 —
Men farmor ligger ensam uppe på sitt rum och har sagt till, att ingen får vara inne. Sonsonen har fört med sig en gåfva till henne, och gåfvan är ett porträtt, föreställande en medelålders man i uniform. Det är måladt på en liten panneau och bär en fransk mästares namn i ena hörnet.
Men farmor har ej sinne för målaren nu, ej heller för hans konst. Ensam ligger hon i sin säng, och de gamla händerna knäpper hon samman öfver täcket. Det är pannan, hon ser på, de vemodiga ögonen, helskägget, som är grånadt och klippt i en spets, och som gör ansiktet främmande. Men som hon ser på det, kommer allt henne nära igen, och hon grubblar öfver, hur lifvet fört henne. Så fort har allting städse gått. Så underligt fort. Aldrig har hon haft tid att stanna och se sig om. Rakt fram har hon gått, dit andra ledt henne. Nu ligger hon där och ser och ser, och intet af hvad som skett kan hon önska ogjordt. Ty barnen, som lefva, äro hennes. Barnens barn höra henne till. Och ingenting af det, som nu är, kan ändras längre.
Men lycklig känner sig Karin Skotte, att detta kom, och som en saga blir henne lifvet. När det börjar skymma, och aftonsolen redan gått bort från fönstret, då ringer hon. Nu är
