— 22 —
hustruns död älskade Brandt sina döttrar mer än allt annat på jorden. Ja, han älskade dem så högt, att han, som var en man i sina bästa år, aldrig ens drömde om att gifva dem en styfmor. »En kvinna kan aldrig älska en annan kvinnas barn,» tänkte Brandt. »Med mig själf må det gå, som det vill. Men aldrig skulle jag tåla att se mina döttrar åsidosatta eller deras förhållande till mig rubbadt.» Pliktmänniska som han var, föll det honom aldrig in att svika denna föresats, sedan han en gång fattat den, och då han dessutom var en vek och känslig man, vida mera än hvad han visade världen, så kände sig Magnus Brandt äfven lycklig genom det offer, han bragte, och hoppades i tysthet, att hans barn en gång skulle räkna honom till godo, hvad han under deras uppväxtår genom denna försakelse gjort för dem.
Ty det var verkligen ett offer, som Brandt hade bragt en gång, och offret hade skurit som en knif genom hans själ. Den försakelse, han då ålade sig, hade kostat honom mer, än hvad någon visste om eller någonsin skulle få veta.
På Elfshammars bruk, beläget en mil längre inåt skogarna, bodde Brandts granne och umgängesvän, den många år yngre brukspatronen, Fabian Skotte. Äfven han var änkling, men hans äktenskap hade icke skänkt honom barn,
