— 24 —
färg hennes ögon hade. Så underligt skimrade de för hans blick. Ej heller visste han, om hon egentligen var vacker. Han blef både öfverraskad och lycklig, när han en gång hörde hennes skönhet berömmas som en allmänt erkänd sak. Utan att göra sig reda för orsaken, njöt Magnus Brandt af att veta sig i denna unga kvinnas närhet, emedan han då åter kände sig lycklig och ung.
Allt det han genomlefvat, som han fann så tungt, och hvarom han aldrig haft någon, med hvilken han tyckt sig kunna tala, blef för honom, som gled det tillbaka bland skuggorna, medan han själf trädde fram i solljuset och värmdes däraf. Mycket talade han aldrig vid henne, men hvar gång detta skett, glömde han, hvarom samtalet handlat, kände sig lätt till sinnes och lugnare. Helst satt han och såg på henne, när hon, klädd i en blommig musslinsklädning och en stor gul halmhatt med ett smalt sammetsband omkring, gick öfver gårdsplanen, eller när hon, barhufvad, på lätta steg ilade uppför den breda trappan, som ledde från den stora öppna vestibulen och upptill gästrummen.
Så tyckte sig Magnus Brandt aldrig hafva sett en kvinna gå. Hennes gång verkade på honom som ljuflig musik. Och en afton när
