— 25 —
han åkte ensam hem, tänkte han: »Hon skulle bli en god mor för mina barn». Omkring honom var stillhet, färden genom granskogen räckte länge, långt in i skogsskymningen kuttrade dufvorna, och öfver vägen tindrade stjärnorna blekt. Där granskogen glesnade, bredde sig sjön spegelklar. Man måste åka en stor krok för att hinna fram till Skogaholm. Men uppe på backen såg Magnus Brandt de dunkla skuggorna af sammanträngda byggnader och träd, såg de välbekanta konturerna med en skärpa och rysning af glädje, som hade han aldrig sett dem förr. Där låg hans hem. Alltmera tankfull blef Magnus Brandt, och allt snabbare sprungo hästarna, som kände stallet nära.
Hemkommen gick Brandt in i det stora hvardagsrummet, befallde pigan, som väntat honom, att gå till sängs, tände själf ljusen därinne och började med händerna på ryggen att gå fram och åter i den milda skymningen. Hela tiden tänkte han på döttrarna, hvilka sofvo i de små rummen en trappa upp, och hans oro var stor.
»Hon skulle bli en god mor för mina barn», tänkte han om igen. Men i samma nu gick genom hans kropp en skärande känsla af smärta, en skälfning af kärlek, så våldsam, som ynglingen aldrig förmår erfara, en åtrå, så
