— 33 —
stränghet, dels därför att den unga flickan i allt, som rörde skolämnen, hade svårare att fatta än systern, dels ock måhända af andra orsaker. Efter det att Cecilia tagit hushållets tyglar i sin hand, blef mamsell Agdas lynne ömtåligare än någonsin, och det tog sig ej sällan uttryck, hvarom ingen i hela huset utom Magnus Brandt själf var okunnig. Ensam som han vant sig att gå, var det ingen, som vågade öppna hans ögon. Och om han själf misstänkte något, hvilket stundom hände, teg han därmed af ren olust att bli störd i det ensamma tankelif, han mer och mer vant sig att föra.
Så mycket hade Magnus Brandt offrat, att han blifvit hård för världen omkring sig, på visst sätt äfven mot sina närmaste. Så mycket hade han gifvit bort af förhoppningar och lycka för sin egen person, att lifvet mer och mer för honom syntes vara en sträng skola, hvilken vi alla måste genomgå, men där ingen har rätt att vänta sig glädje. Ännu brände inom honom minnet af det vackra kvinnoansiktet med de öppna, goda ögonen, för hvilkas outgrundliga färg han aldrig kunde finna namn. Men när minnet däraf kom för honom, tryggade han sig till sin plikt. Att han fyllt sin plikt visste han med sig, men känslan af att han fullgjort den skänkte honom ingen lycka. Snarare var
