— 34 —
medvetandet därom bemängdt med en bismak af bitterhet, hvilken vände sig just mot samma barn, för hvilkas skull offret hade skett, och efter den långa resan blef Magnus Brandt sträfvare mot de sina och mera främmande än någonsin.
Då hände det en vårdag, några få veckor efter Cecilias konfirmation, att Magnus Brandt kom ensam öfver gårdsplanen och hvisslade på sin rapphönshund för att gå ut och se till sådden på storgärdet. Han tog vägen förbi kontorsflygeln, i hvilkens bortre ända väfkammaren fans. Då tyckte han sig därifrån höra ljud, som föreföll honom misstänkta, och som han visste, att någon väf just då ej var under arbete, och att alltså ingen där hade något att skaffa, gick han tyst fram till fönstret, som var till hälften doldt af nedhängande trädgrenar, och såg in. Först måste han gå baklänges och stå stilla en stund för att hämta andan och återfå herraväldet öfver sig själf. Innan Magnus Brandt visste ordet af, sköt blodet honom dock i ansiktet, för andra gången gick han rätt fram mot fönstret och slog med knuten hand in rutan.
Mamsell Agda stod därinne med ett hasselspö i handen och pryglade hans egen dotter. Vid det oväntade bullret, under hvilket Magnus
