— 41 —
Den enda, som inte kunde sofva, var mamsell Agda. Förgrämd och rasande låg hon halft påklädd på sin soffa och såg med öppna ögon skymningen bytas i mörker och mörkret i ljus. När huspigan kom in med kaffebrickan, stod hon resklädd och färdig i sitt rum och besvarade tjänsteflickans knappa hälsning med sin vänligaste röst. På brickan låg ett kuvert med brukspatronens handstil, och på mamsell Agdas läppar kom ett spotskt leende, när hon upptäckte detta. Kuvertet innehöll hennes lön, uträknad på månader, vecka och dagar. Icke ett runstycke för mycket eller för litet. Ej en skrifven rad medföljde.
En stund senare steg mamsell Agda obesväradt utför stentrappan, och när hon såg, att kusken väntade henne med inspektorstrillan, förspänd med en häst, bet hon hop tänderna för att dölja sin förödmjukelse, men förändrade eljest icke en min. När fotsacken knäpptes omkring henne, lade hon till huspigans häpnad en tvåa banko i dennas öppna hand.
Så körde mamsell Agda bort öfver gården. Magnus Brandt stod framför sin rakspegel och hörde vagnsbullret försvinna vid alléns krök. Knifven förde han med säker hand, och blott ett ögonblick måste han hålla inne, emedan hans läppar ofrivilligt drogo sig till ett belätet löje.
