— 40 —
backen och gjorde en ljusväg långt bort öfver den tysta sjön, skrattade Magnus Brandt som en man åt sig själf och dessa orimliga tankar samt gick till sängs, i det han undrade öfver, att han för månskenssvärmerierna glömt till och med vreden mot mamsell Agda.
Uppe i flickornas kammare sken också månen in, och klädda i långa hvita linnen sutto de båda systrarna på Cecilias sängkant med armarna om hvarandra. Halfhögt för att intet ljud skulle röja dem, sutto de där och talade om allt som var och allt det, som nu skulle komma. Cecilia högväxt och fyllig, Karin liten och späd, men med redan hvälfda höfter och begynnande rundad barm. Ända till midnatt sutto de båda systrarna så, och medan timmarna gingo, flyttade sig månstrimman öfver tröskeln, försvann åter och blänkte till sist fram öfver golfvet i det inre rummet, där Karins sängomhänge lyste hvitt i månskenet. Då märkte Karin, att hon frös, kysste systern till godnatt, gled lätt öfver tröskeln och kröp huttrande ned i sin bädd. Snart sofvo de båda systrarna djupt och lugnt. Rundt om den tysta byggnaden hördes endast det entoniga ljudet af hamrarna och de tunga fjäten af brukets nattvakt, hvilken en gång i timman gjorde sin rond kring gården.
