— 44 —
mildare var också hans ansiktsuttryck, än det plägade.
— Jag har tänkt på, hvad som skett, började han. Och jag vill gärna veta, hur det hela varit.
Systrarna sågo på hvarandra, där de sutto på hvar sin stol, och Karins hjärta klappade häftigt. Helst hade hon velat störta fram och falla fadern om halsen, men hon vågade icke.
— Jag menar, fortfor Brandt kort — har det, jag i går upptäckte, händt ofta?
— Ja, bröt Karin ut. Hon hatade mig.
Som om hon fruktat att ha sagt för hårda ord, rodnade hon och såg ned. Men Magnus Brandt fäste sig nu icke vid ord, han var upptänd af lust att få veta sanningen, och därför tvang han lugnt döttrarna att berätta. Småningom lyckades detta också, på så sätt, att Cecilia stillsamt började, och Karin fyllde i, när systern enligt hennes mening sade för litet. Nu fick Magnus Brandt höra sanningen. Han fick höra om scener, hvilka utspelats i hans eget hus och om hvilka han icke själf hade en aning. En småaktig grymhet, som gjorde uppfostran till tortyr. En hård, oböjlig stränghet, hvilken syntes utdela straff med glädje. En hel lång pinotid, som honom själf ovetande tryckt ned döttrarnas barndom och gjort dem rädda för
