— 46 —
— En efter en af er skall ju ändå förr eller senare bli gift, och då sitter jag här ensam. Ja, ja, det passar mig ock. Och jag beklagar mig inte. Lifvet har gifvit mig mycket nog. Det bästa, jag kan tänka mig, är att nu få lefva i ro med er och slippa en främmande, som stör oss. Men då skall ni också veta, hur jag vill, att allting här skall ställas. Då ska ni båda sköta mitt hus, jag vill kunna lita på er som ni på mig. Du, Cecilia, ska hjälpa din yngre syster och lära henne, hvad hon icke nu vet. Blir det litet mindre franska och klink, så kan det vara likgiltigt, bara hon förstår att sköta ett hus och i tukt och med heder glädjas åt ungdomen, så länge den varar, och åt arbetet, som dock är det bästa, lifvet ger. Du, Karin, ska lära af din äldre syster, hjälpa henne och lyda hennes ord, till dess du svarar för dig själf och gått fram för Herrans bord. Och båda skolen I lyda mig. Det vet jag, att ni alltid gjort, och därför tackar jag Gud. Men det kan komma en dag, när jag vill råda öfver er framtid och visa er en väg i lifvet, bättre än ni själfva förstår. Då vill jag, att ni ska lyda mig och handla efter min vilja. Ty ingen vill er bättre än jag, och ingen håller heller mera af er. Det vill jag, att ni ska lofva mig här, därför har jag kallat er in hit, där er mor,
