— 47 —
min saligen aflidna hustru, satt med er och med mig, när ni båda voro små. Lofvar ni mig det, kan jag lefva trygg, och vi kunna alla se med förtröstan mot framtiden.
Döttrarna sutto tysta, och först vågade ingen af dem se upp.
Slutligen sade Cecilia, i det hon vände sina lugna ögon mot fadern:
— I allt hvad jag kan och som mig möjligt är, lofvar jag att göra så.
Magnus Brandt såg forskande på dottern. Men innan han hann säga något, kände han Karins armar om sin hals och hennes kind mot sin.
— Allt hvad far vill, skall jag göra nu och alltid. Aldrig skall jag göra annat, aldrig vilja det ens.
Öfver hennes stämma, öfver hvarje hennes åtbörd låg en rörelse, så vibrerande stark, att fadern fick tårarna i ögonen. Han lade sin arm omkring dottern, och med hufvudet mot hans bröst grät Karin, emedan allt detta var så högtidligt, emedan det skett i mors rum, och emedan fadern sagt henne så mycket, som hon aldrig kunde glömma. Så öfverströmmande var hennes känsla, att det blef henne en lycka, att hon skulle få offra sig för okända mål, gifva allt, innan hon ens visste, hvad detta
