— 49 —
veka grenarnas bristande knoppar, stenarnas mossa och sjöns vattenspegel, som krusades af vårblåsten. Där satte hon sig ned på en sten och följde med ögonen de hvita molnen, som seglade fram öfver den klarblå himmelen.
Stilla satt hon där och drömde om, hur vackert lifvet var. När hon kom hem, kunde hon inte fatta, att allt var sig likt, som det alltid varit. Vid trappan stannade hon och såg sig omkring, som om hon i ögonblickets öfversvallande lycksalighet väntat något nytt, och blifvit besviken öfver att ingenting sådant fanns. Först när hon på aftonen sade fadern godnatt och kände hans läppar på sin panna, var hon åter lugn och glad, ännu fylld af den underbara helgkänsla, som hela dagen följt henne.
Karin gick tidigt upp till sig, endast och allenast för att få vara ensam. Det föreföll henne, som om de andras närvaro på något sätt störde henne, gjorde allt, hvad hon kände så stort, liksom mindre. I det öppna fönstret stod hon och såg tankfull ut i skymningen. När hon hörde systern komma, vände hon sig icke om, utan blef stående vid sin plats i fönstret, glömsk af allt annat än denna nya känsla, hvilken behärskade henne så helt.
Cecilia gjorde emellertid ingenting för att
