— 48 —
ord betydde. Magnus Brandt glömde det förbehåll, som ett ögonblick stött honom i den äldsta dotterns ord, och han fann att allt hvad han afsett med sina ord, hade han uppnått. Mildt sköt han den yngsta dottern från sig, hostade, snöt sig och sade med en röst, hvilken han försökte göra så karsk och hvardaglig som möjligt:
— Nu går jag in till mig ett par timmar. Ty i morgon går posten.
Hela denna eftermiddag gick Karin omkring i en underligt upprörd sinnesstämning. Att hon upplefvat något så vackert, att hon kunde ha så mycket att lefva för, som endast fyllde henne med glädje, att fadern kunde vara så god, och att han älskade henne så högt — allt detta var mer, än hon tyckte sig kunna fatta. När hon höll armarna om faderns hals, hade Magnus Brandt dessutom kysst dottern på kinden. Icke som när han hvar morgon och kväll kysste henne på pannan till god morgon eller godnatt. Utan på helt annat sätt. Allt detta var så mycken glädje på en gång, att Karin icke kunde stanna inne. Ensam gick hon ut och tog vägen, som förde genom lilla grinden på trädgårdsbacken ut i björkhagen. Där gick hon långt bort, så att hon ingenting annat såg än björkarnas hvita stammar, de
