Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 51 —
Karin kom närmare, märkte hon att systern grät. Häpen utbrast hon:
— Gråter du i dag?
Då reste sig Cecilia upp, torkade tårarna ur sina ögon och svarade med sin vanliga, lugna röst:
— Det är ingenting. Det går snart öfver. Du är ett barn ännu och förstår ingenting.
Sårad gick Karin in till sig och började kläda af sig. I själfva verket förstod hon ingenting af systerns ord. De hade blott verkat på henne så, att hon kände sig besviken för andra gången denna dag, då allt blef henne högtidligt och vackert som på en fest. Hvarför fick allt, som hon drömt och känt, icke vara så vackert och ostördt som nyss?
