V.
Följande vinter blef Karin konfirmerad, och på våren gick hon till skrift. På henne själf inverkade denna tid föga, och det såg ibland nästan ut, som om hon undrat öfver, hvarför alla betraktat denna undervisningens och eftertankens period som något så allvarligt och högtidligt. Mest sysselsatte sig hennes tankar därmed, att hon nu skulle blifva fullväxt och hvilken förändring därigenom skulle inträda i hennes lif. Det prästen sade, föreföll Karin som något, hvilket angick andra lika mycket som henne själf. Något helt annat, något, som talade till henne ensam, var det hon sökte. Därför gick hon under denna tid i väntan, och när det, hon längtande sökt, icke kom, kände hon sig närmast besviken. Aldrig tyckte Karin sig heller ha upplefvat något så svårt, som när hon stod på gången och inför hela församlingen måste besvara de frågor, som
