— 53 —
kyrkoherden riktade till henne. Svara ja på de löften, hvilka affordrades henne, gjorde hon af fullaste hjärta. Ty på allt, hvad religionen lärde henne, fanns icke tvifvel i hennes själ. Men när hon aflade löftet, föreföll det Karin, som upprepade hon egentligen endast hvad hon en gång tidigare lofvat fadern, ehuru nu med tvungna, inlärda ord. Helt gripen af andakt kände hon sig först, när hon följande söndag, som systern en gång hade gjort, gick fram till altarringen i kyrkan. Då spelade orgeln och församlingen sjöng, då var luften full af toner, och där hon gick, kände hon ännu faderns blick hvila på sig. Magnus Brandt hade sett på sin dotter i känslan af, att nu var hans andra och sista plikt fylld. Och något af hvad den blicken innehöll, hade dottern känt. Nu ljödo därtill från altaret frälsarens högtidliga ord. Allt detta blef Karin öfvermäktigt, och hon grät högt i en blandning af glädje och smärta, som förskräckte henne själf. Det var som om något nytt kommit henne till mötes i lifvet och som lade hon med ens bakom sig den glada sorglöshet, hvilken fyllt hennes barndom.
Så var Karin fullväxt, äfven hon, men detta ändrade i ingen mån lifvets gång på den gamla gården, där två giftasvuxna döttrar år efter år sutto ensamma med en fader, som kände sig
