Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 56 —

i minnets fjärran, att den aldrig för andra gången kunde fresta en man, sådan som Magnus Brandt nu blifvit. Vid ett besök på Elfshammar hade han en gång hört, att den sista kvinna, som tändt hans kärlek, blifvit gift med en ämbetsman i Stockholm. Utan att blinka hade han mottagit denna nyhet, och redan följande dag ägnade han den icke en tanke.

Så lefde Magnus Brandt, och vid sidan af honom gick hans äldsta dotter sin väg mellan köket, skafferiet, matsalen, mangelboden, bakugnen och visthusboden som förr. Om Cecilia i tysthet längtade bort som fadern och drömde om annat än hushållets släp och enahanda, så talade hon dock aldrig därom i hemmet. Tidigt hade hon utvecklat sig till en mönstergill husmor, och hennes rykte i trakten var stort. Det sades om henne, att hon erinrade om mormodern, gamla hennes nåd på Malmhyttan, som ännu vid sjuttio år efter mannens död skötte gods och folk som en karl och aldrig tålt en inspektor mellan sig och folket. En viss myndighet hade kommit öfver Cecilias väsen, och hennes sätt fick något af den lugna bestämdhet, hvilken man ofta finner hos dem, som vant sig vid att deras befallningar kunna räkna på att bli åtlydda. Hennes tröst utom hemmets murar var den nära vänskap,