— 57 —
hon slutit med kyrkoherden Stadius’ äldsta dotter Henrika, en from, stilla flicka af hennes egen ålder, med hvilken hon gjort bekantskap under konfirmationstiden och allt sedan trofast hållit af. I trots af faderns uttalade obenägenhet för denna förtrolighet, hvilken han fann olämplig mellan hans dotter och en ofrälse, hade Cecilia med den stillsamma energi, som var henne egen, förstått att i denna punkt sätta sin vilja igenom, så att förhållandet mellan de båda väninnorna fick utvecklas i ro. Ofta nog åkte hon själf öfver till prästgården, och då hon var angelägen, att väninnan ingenting skulle ana af faderns motstånd mot deras förtrolighet, genomdref hon äfven, att mamsell Henrika mer än en gång bjöds till herrgården, stundom för en särskild dag, stundom, som seden var, på flere dagar eller till och med veckor. Dessa dagar voro Cecilias gladaste. Och när väninnorna ej kunde träffas, utbytte de bref, långa, allvarliga bref om lifvets viktiga frågor och hvardagens små bestyr, om öm vänskap och tvifvel på vänskapens varaktighet. Men tillika innehöllo de löften om, att hvad än skulle hända, aldrig skulle de band slitas, som förenade två kvinnohjärtan, hvilka ingenting högre önskade af lifvet än denna rena vänskap, som af ingenting kunde grumlas. Dessa
