— 65 —
än af fadern, systern, prästen och alla guvernanterna tillsammantagna. En underlig blandning utgjorde måhända den art af bildning, liten Karin på detta sätt förskaffade sig. Den var sammansatt af en god del bondepraktika, mycken vidskepelse, sagor, sägner, visor och skrock. Men öfver allt detta låg något mänskligt sundt och sant, som gjorde henne glad och duglig för det lif, hvilket hon icke kände, men hvarom hon dock på dessa omvägar fick vinkar, som icke voro att förakta. Månget förtroende fick hon mottaga, enkelt och naivt af både gamla och unga, om hvad de fröjdats åt eller sörjt öfver under ett händelsefattigt lif, där dock de stora krafterna kärlek och död spelat in. Lefvande människor talade till henne välmenande och direkt, och mången gång hade Karin på så sätt, så barn hon var, stått människor nära, när sorgen drabbade dem, eller den stora glädjen kom. Allt detta hade hos henne fallit i en fruktbar och god jordmån, och därför var Karin, hur ensam hon än gick, rikare än hon visste.
Men bland alla andra, hade Karin ändå en vän, som vid denna tid var hennes allra bästa. Han hette gubben Svedin. Gammal soldat var han, och borta i en stuga i skogen bodde han. Ensam var han också, och bara ett ben hade