— 64 —
sig till ro, och det oregelbundna lif, hon fört, syntes icke ha skadat åtminstone hennes lynne. Ännu in i åldern var hon vid humör från morgon till kväll, och där hon nu satt i kammaren innanför bryggstugan, hade hon både visor, sagor och skrock att bjuda på, så ofta Karin tittade in. Spökhistorier kunde hon också, och hennes allra bästa var den om Pintorpa-frun, som djäfvulen tog i sina klor, när hon dog, så att alla människor kunde se det. Svartklädd och gentil kom han körande, när den grymma frun låg på dödsbädden, och när han åkte från gården med spann, slog det gnistor under de svarta hästarnas hofvar, och i skorstenen blef det ett väsen, som om hela hopar af smådjäflar ramlat upp och ned.
Alla dessa och många flere voro Karins vänner, och med dem lefde hon sitt egentliga lif. Bland dem fanns det ingen, som tystade henne, när hon började tala, ingen, som svarade på hennes frågor, att sådant kunde hon icke förstå. Tvärtom förundrade de sig alla öfver, hur klok och förståndig lilla fröken var. Däraf fick Karin mod, och med dem var hon friare och mera sig själf än någonsin hemma. Besked fick hon af dem öfver mångt och mycket, som hon inför fadern eller systern aldrig vågade vidröra, och af dem lärde hon i det hela mera
