— 67 —
otillgänglig blef han själf. Den enda, som kunde smyga åt honom en tjugufyraskilling eller litet nybakadt bröd, utan att han svor och spottade, var Karin. Och detta kom sig af, att hon icke lät skrämma sig, hvarken af de borstiga mustascherna, örnnäsan, de yfviga ögonbrynen öfver de hvassa, misstänksamma ögonen eller af gubbens tvärhet. Karin var van att få alla till sina vänner, och hon visste ej, hvad det ville säga att bli stött tillbaka. Därför besegrade hon också gubben Svedin. Hon blef hans ögonlust, hans glädje och hans tröst. Det såg nästan ut, som om han log, när hon trädde inom hans dörr.
Och kom Karin dit en gång, dröjde hon där alltid länge. Ty ingenstans fanns där mera att se än hos gubben Svedin. Där funnos snidade skåp och stora kistor, målade med rosor och krumelurer, trekantiga hörnskåp och raka väggskåp. När Svedin kom hem från kriget, var ensam och ingenting ville ta emot, då tog han till färgen och penseln och började måla. Bönderna körde dit med sina möbler, när de voro gamla och skadade, eller när bröllop skulle firas och gamla ting göras till nya för att med heder kunna skänkas bort. Alltsammans kom till gubben Svedin, och när han blifvit känd och fått kunder började han
