— 68 —
yxa till möbler själf. Virke fanns gudilof i skogen, och ingen nekade ännu den fattige att ta för sitt behof. »Men den tiden kommer», sade gubben. »Tro mig, det kommer, det också. Fast då är jag, Gudi vare tackad, stoft och mull.»
Inne i den låga stugan satt gubben Svedin och målade skänkskåpen med årtal från 1810 och uppåt. Stora fjäderbuskar, hvilka syntes krypa upp ur urnor, målade han på dörrarna, och med rika ornament sirade han gaflar och öfverstycken. Rödt, grönt och blått var hans färger, när färger skulle till. Eljest höll han sig till det bruna, som blef billigt, och det hvita, som ej kunde umbäras. Rosor, liljor och tulpaner målade han också, och inne i kistornas lock strök han med stora, stela bokstäfver ägarens namn och med siffror årtalet, allt omgifvet af slingor och blad.
I detta arbete fann gubben den tröst för lifvets missräkningar och sorger, som konsten ger åt hvar och en, äfven den menlöse, när han tar saken på allvar. Därunder glömde han också sin stora synd, att han farit ifrån en hustru, vid hvilken han aldrig blifvit vigd, och gjort så, därför att han ansåg sig ung och stark och född för att lyckas. Hade han inte det gjort, hade socken väl fått träda emellan, och allting hade inte gått, som det gick.
