VI.
En natt i februari kom en släde körande på vägen förbi Torsby kyrka. Natten var smällkall och lugn och öfver snön, som låg hvit och djup öfver byn, kyrkan, gärdena och långt in i hagarna där bortom, blänkte ett vimmel af stjärnor. Släden var liten och låg, af det slag, som förr kallades »en ryss», och på körbrädet med fötterna tätt under hästens svans satt en hopkrupen forbonde. Skinnlufvan hade han neddragen ända till ögonen, händerna voro instuckna i ofantliga mulvantar, och oupphörligt slog han än den högra än den vänstra handen mot bröstet för att tina upp de stelfrusna fingrarna och sätta blodet i omlopp.
Hästen var liten och mager samt lunkade motvilligt fram, som fann han vägen lång och besvärlig, från hans rygg stod imman som en rök, och skinnet på länderna blänkte af rimfrost. Så långt bonden kunde se, syntes icke
