— 75 —
skjutshåll var ännu långt. Den resande kände han icke mer än de många andra, han skjutsat, eftersom turen till honom att fullgöra den tunga plikten mot kronan kom. I mörkret och midt i skogen var han rädd, att den sofvande kunde dö, och att han skulle behöfva köra ensam vid nattetid med ett lik, kanske också — föresväfvade det honom dunkelt — få bära något slags ansvar, för det som händt. Rundt omkring honom var allt stilla som förut. Under granarna blef det svart, endast vägen lyste i mörkret skönjbar och klar, nedtryckt som den låg mellan de hvita drifvorna.
Matts Ersson visste sig ingen råd, hvarken hvart han skulle köra, eller hvad han skulle taga sig till, och på den trakt, där han nu var, kände han ingen. Som han då kom ut ur skogen, varseblef han på andra sidan sjön backen och därmed klungan af träd, omgifvande gårdsbyggnaderna vid Skogaholm. Hvad stället hette, visste han icke, men brukspatron Brandts namn hade han hört, och att han var en mäktig man, var kändt vida omkring. Det föll honom in, att brukspatronen kanske kände den resande. Matts Ersson hyste nämligen den åsikten, att då förnämt folk utgjorde fåtalet, måste de känna hvarandra och hålla ihop, och som han just då kom fram till vintervägen,
