— 76 —
hvilken öfver isen ledde rakt fram mot herrgården, lät han hästen gå nedför backsluttningen och slå in på ny väg. »Kommer jag till herrgården,» tänkte han, »blir det alltid någon råd.»
Det började nu lida mot morgonen. Men ännu var det för tidigt, för att någon i herrskapsbyggnaden skulle vara uppe. När forbondens släde närmade sig allén, gaf dock bandhunden genast skall, och strax därefter såg Matts Ersson ett ljus, som måste komma från en lykta, röra sig långsamt genom mörkret utåt vägen. Ljuset kom honom närmare och närmare och visade sig i själfva verket vara en lykta, buren af stalldrängen, som tidigt stigit upp för att gifva hästarna foder. När lyktan kom midt framför honom, höll Matts Ersson stilla. Mellan de båda männen uppstod ett långt, omständligt samtal. Det kom med mellanrum, säfligt och långdraget, och frågan gällde, huruvida man skulle väcka brukspatron i hans sömn eller först bära in den sjuke i drängkammaren, till dess att det blef dager. Detta vågade dock ingen af dem båda taga på sitt ansvar. Ty under tiden kunde den resande dö, och i så fall torde efterräkningarna icke ha uteblifvit. Ändtligen beslöt sig drängen för att väcka Sara, som längst varit i brukspatrons tjänst, och som bland husfolket åtnjöt den obestridda auktoritet,
