— 81 —
i en handvändning har det hela glidit förbi, dörren stänges bakom den sjuke, och allt är borta som i en syn. Ännu står Karin kvar i mörkret. Hon hör röster under sig. Åter kommer något tungt in och blir ställdt nedanför trappan. Ofvanpå detta föremål lägges något stort och mjukt, och något som klingar. Åter blänker lyktan till där nere, och hon urskiljer en uniformskappa och en värja. Men hon vet icke hvad hon sett. Hon ser blott framför sig det bleka ansiktet med de slutna ögonen och den bleka pannan, och hon blir stående i mörkret i den kalla trappan, till dess hon ryser till vid Cecilias röst, som frågar:
— Står du här?
Utan att svara glider Karin förbi systern in i sitt rum, med feberaktig brådska börjar hon kläda sig. Men när hon är klädd, sitter hon länge tyst och lyssnar till hvarje ljud. Hon vågar helt enkelt icke gå ned. Fruktan för det okända binder henne.
