Hoppa till innehållet

Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 86 —

kring detta nya, hvilket ingen skall veta mer hon själf.

Dagen har varit lång, därför att den börjat tidigt och så mycket händt. Nu lider den mot slutet. Magnus Brandt sitter i förmaket vid lampan och lägger patience, och i matsalen sysslar Cecilia vid tebordet. Karin sitter bredvid fadern, och hennes ögon följa korten i »Maskeraden», där det gäller att få alla målarna att ligga öfverst. Hela tiden tänker hon på det enda, som denna dag sysselsatt henne, och till sist frågar hon:

— Hvad heter han?

I samma stund blir hon röd, och hjärtat nästan stannar i hennes bröst, för att hon vågat så mycket. Fadern skjuter ut läppen. Just nu är han midt inne i patiencen och tänker icke på annat.

— Sigfrid Björnram, svarar han mekaniskt, fänrik vid Smålands husarer och på väg till utlandet.

Karin tiger igen, och framför hennes ögon skimra kortens färger, så att de flyta samman till en stor brokig, darrande yta.

Till sist säger hon igen:

— Skall han stanna länge?

I samma frånvarande ton svarar fadern: