— 85 —
ett ansikte, som nu brinner i feber, hör den snabba andedräkten, hör och ser allt.
Så hviskar hon snabbt och kort:
— Tror Sara att han dör?
— Det vet ingen utom Gud, svarar den gamla lika sakta.
— Tala inte om, att jag varit här, hviskar Karin.
Ljudlöst som hon kommit försvinner flickan ut genom dörren. Den gamla får ej ens tid att undra öfver, hvarför hon kom. Ty som dörren stänges, slår den sjuke upp ögonen.
— Har någon varit här? frågar han.
— Ingen, försäkrar Sara. Ingen mer än jag.
Den sjuke sluter ögonen igen, men börjar tala häftigt och osammanhängande. Han talar om någon, som vill honom ondt och förföljer honom, om en stor svart fågel, som han ser, ett vildt tumult, där han är hotad till lifvet, ropar efter sin värja, hviskar obegripliga ord och beklagar sig öfver, att han ligger bunden och icke kan komma upp. Lugnt hör Sara på hans ord, lugnt byter hon de kalla kompresserna på hans panna. Hon är van vid sjuka och skrämmes icke af en yrandes ord.
Men hela tiden tänker hon på Karin, som kom och gick, Karin, som är så blyg mot främmande, och hon kniper samman sina läppar
