— 89 —
annat sätt dit. Sådant bjöd gammal sed och ordning, och denna sed var så djupt rotad, att intet af hvad den förde med sig någonsin kändes som tryck eller tvång. Att en främling kom på besök, hade alltid varit en källa till glädje. Stannade han länge eller kort, därom yttrade sig ingen, och så stark var känslan af plikt mot den, hvilken i hemmet sökt och funnit ett skydd, att arbete, besvär och kostnader för en sådan sak icke fingo räknas eller nämnas. Trygg som om han vistats i sitt eget hem, skulle gästen lefva, och om sina egna angelägenheter skulle han icke utfrågas. Ingen misstänkte något ondt eller nedsättande förrän anledning gafs, sådana voro hederns fordringar. Skogaholm låg, som dess namn löd, långt in i de stora skogarna, och så långt bort kände man då ännu intet af den världsklokhet, som ler åt ett dylikt åskådningssätt. Från husbonden hade meningen härom trängt ned till husfolket. Därför åkte kusken efter doktorn, kokerskan lagade sjukmat, drängen tog upp is, Sara vakade natt efter natt, alla i den samfällda känslan, att de utförde en plikt, som hörde samman med husets heder och ordning.
Så ofta den sjuke var feberfri, besökte Magnus Brandt honom, icke af nyfikenhet, eller för att plåga honom med frågor, utan emedan
