— 90 —
han ville låta den sjuke känna, att han behandlades som en aktad gäst. Han satt vid sjukbädden, lugn och munter, som om han varit värd vid ett gästabud. Många ord växlades i början icke mellan den sjuke fänriken och hans värd. Därtill var patientens tillstånd alltför betänkligt. Men äfven när tillståndet förbättrades, och febern vek, var den unge officern knapp i alla meddelanden, som rörde honom själf. Detta kunde tydas som en fin mans obenägenhet att gifva främmande del af sina privata angelägenheter. Det kunde ibland också se ut, som bar han på någon hemlighet, hvilken han af ett eller annat skäl ej ville yppa. Magnus Brandt lät båda skälen gälla, och om den sjuke röjt sig under yrseln, begrof Sara detta som så många andra väl bevarade hemligheter bakom sina läppar.
Magnus Brandt hade emellertid under denna tid fått mycket att tänka på, och han kunde därför icke sysselsätta sig med sin unge gäst så mycket han önskade, och hans plikt som värd kräfde. Sittande i den grönklädda karmstolen af björk midt emot sängen, beklagade han mer än en gång detta i gammaldags, sirliga vändningar.
— Affärerna, sade Brandt, upptaga just denna vinter min tid, mera än jag skulle önska.
