8
ligen förvandlad till människa.“ (Rolle.) Storslagen i sin allminna läggning och rik på geniala idéer saknade Lamarcks utvecklingslära den fasta grundval, som endast den exakta forskningen kan lägga. Hans påstående såväl om själfalstringen, som om vanans och de yttre förhallandenas makt att åstadkomma bestående förändringar hos organismen saknade bevis. Hans samtid förkastade också enhälligt hans teori; först en senare tid har i Lamarck velat se, om icke utvecklingslärans fader, så dock en af Darwins mest betydande föregångare.
Lamarcks samtida och landsman Geoffroy S:t Hilaire var äfven en ifrig anhängare af arternas föränderlighet. Hans uppfattning skilde sig hufvudsakligen däri, att han ej åt organismen inrymde någon aktivitet i utvecklingens olika faser; hvad som verkade förändrande på denna, som passivt reagerade däremot, voro de växlande yttre omgifningarna — le monde ambiant. Ett viktigt stöd för sin åsikt hämtade han äfven från paläontologiens vittnesbörd, då det visat sig, att ju högre upp i jordlagren de fossila djurresterna funnos och således ju yngre de voro, desto närmare besläktade voro de med nu lefvande arter.
S:t Hilaires namn är förbundet med de strider, som inom franska vetenskapsakademien utkämpades om arternas oföränderlighet. Den första konflikten inträffade den 22 februari 1830, och som Hilaires motståndare då och sedan stod Cuvier. Denne hade genom omfattande och reformerande arbeten på zoologiens olika områden och genom sin epokgörande verksamhet inom paläontologien skapat sig en för sin tid lika domine-
