rande ställning, som den Linné ett halft sekel förut intagit. Cuviers studier öfver den jämförande anatomien ledde honom till antagandet af att organismens olika organ stå i ett visst beroende till hvarandra. Om sålunda ett djurs tarmkanal är så organiserad, att den icke kan smälta annat än kött och färskt kött, så måste också djurets käkar vara afpassade för rofvets slukande, klorna för att fasthålla och sönderslita det, tänderna att sönderskära det. Rörelseorganen i sin helhet böra vara så inrättade, att ett rof kan förföljas och upphinnas och sinnesorganen sådana, att det märkes på afstånd. Naturen bör i djurets hjärna ha inplantat en för detsamma nödvändig instinkt, som gör att det förstår att dölja sig och ställa försåt för sitt offer. Sådana äro de allmänna betingelser, som ofelbart måste vara uppfyllda hos hvarje djur, som är bestämdt att föra ett rofdjurs lefnadssätt. Dess släkte skulle eljes icke kunna bestå. Men underordnade dessa allmänna betingelser finnas också för enskilda fall särskilda betingelser, hvilka likaledes måste uppfyllas och hvilka stå i samband med det rofs storlek, art och vistelseort, för hvilket rofdjuret är bestämdt. Allt detta medför modifikationer af detaljerna i organens byggnad, hvilken till sina grunddrag bestämmes af de allmänna betingelserna.“ Man skulle tycka, att de iakttagelser, på hvilka detta geniala resonnemang är grundadt osvikligt borde föra till den uppfattningen, att arten såsom sådan i sin ordning skulle stå i ett lagbundet beroende af växlande naturenliga betingelser. Och Cuviers på ett väldigt material fotade studier öfver fossila djurarter borde äfvenledes, så förefaller det, ha ledt tanken in på sannolikheten
