elefanten, såsom den bland alla kända djur, som långsammast förökar sig, och jag har sökt beräkna det sannolika minimum af dess förökning; därvid har jag antagit, att den börjar fortplanta sig först vid sitt trettionde år och fortsätter därmed till sitt nittionde och att den under denna tid bringar till världen tre par ungar. Vid sådant förhållande skulle redan efter femhundra år finnas femton millioner ungar.“ Skulle vi öfverföra detta ressonemang på t. ex. aspen, som årligen sätter milliontals frön, och anta att alla dessa grodde och utvecklade sig, skulle snart nog alla andra träd ha försvunnit från jordens yta. Skulle vi däremot äga möjlighet att undersöka det verkliga förhållandet, skulle vi helt visst finna, att af alla aspfrön de flesta förintades utan att gro, att af groddplantorna, som alstrades af de återstående, ett försvinnande fåtal utvecklade sig vidare, och att slutligen af de oräkneliga frön, som härstammade från ett enda träd, kanske endast ett eller två i sin ordning gifva upphof till ett nytt fröalstrande individ. Detta beror på att allt lefvande ständigt har att utkämpa en intensiv kamp för tillvaron. Denna kamp kan vara svår nog mot vidriga eller mindre gynnsamma naturförhållanden; en nedsättning i en trakts medeltemperatur eller en förskjutning af nederbördens fördelning eller dylikt kan otvifvelaktigt minska en arts, höja en annans vanliga förökningsprocent. Men den svåraste striden utkämpas mellan de lefvande varelserna själfva. Ett exempel må belysa detta. Haren har många fiender. Människan, rofdjur, roffåglar. Hans försvarsmedel äro god hörsel, snabbhet, beklädnadens likhet med omgifningen. Det är ju tydligt
