54
gjorts, att korsning mellan olika arter kunde bidraga till nya formers uppkomst.
Såsom en af de förnämsta invändningarna mot härstamningsläran har alltid framhållits saknaden af mellanformer, som sammanknyta olika arter, släkten och grupper med hvarandra. Om sådana former ej fortfarande existerade, så skulle de åtminstone kunna påvisas i fossilt tillstånd. Den siste af Darwins motståndare af verklig betydenhet, Agassiz, dref till och med den satsen, att om också kontinuerliga formserier kunde påvisas, som till och med gåfvo en bild af en nutida arts individuella utveckling, så berodde i alla fall hvarje ny arts uppträdande på en särskild öfvernaturlig skapelseakt. Agassiz utvecklade Cuvier’s kataklysmteori och drog konsekvenserna af densamma in absurdum. Då vissa företeelser med afseende på arternas geografiska utbredning syntes strida mot möjligheten, att alla former af en och samma art härstammade från ett par föräldrar, nödgades han antaga flera skapelsecentra för samma art!
Att i de fossilförande lagren icke funnits former som förmedlade öfvergången mellan alla de olika nu lefvande artgrupperna förnekades icke af Darwin. Tvärtom han ger en öfvertygande utredning, att så näppeligen kunde vara fallet, och framhåller, att det snarare är märkvärdigt att paleontologin kunnat förete så många bevis för utvecklingsläran som den verkligen gjort. Detta beror på tre omständigheter. För det första är det flerfaldiga både djur och växtarter, som till följd af sin veka byggnad omöjligen kunna tänkas bli bevarade i förstenadt tillstånd, och öfverhufvud taget ford-
