71
utskrattad af officerarna (om också de själfva voro rättroende), då jag citerade bibeln som en absolut auktoritet i ett moraliskt spörsmål. Jag antar, att det var argumentets nyhet, som roade dem. Men vid denna tid kom jag efterhand att inse, att det gamla testamentet icke var mera att bygga på än hinduernas gamla böcker. Den frågan stod då ständigt för mina tankar och lät sig icke afvisa, antag att Gud nu uppenbarade sig för hinduerna, skulle han då tillåta dessa att knyta denna uppenbarelse till tron på Vishnu, Siva o. s. v., såsom kristendomen är knuten till det gamla testamentet? Detta föreföll mig i hög grad osannolikt. Genom att framdeles öfverväga, att det klaraste bevis erfordrades för att få någon förnuftig människa att tro på de mirakler hvarpå kristendomen stöder sig; — att ju mera vi lära känna naturens bestämda lagar, desto otroligare bli underverken, — att den tidens människor voro till den grad okunniga och lättrogna, att det är oss nästan obegripligt; — att det icke kan bevisas att evangelierna äro skrifna på samma tid, som händelserna inträffade, att de i många viktiga punkter icke öfverensstämma, alltför viktiga punkter synes det mig, för att de skulle kunna anses som blott bristfällig iakttagelse hos ögonvittnena; — genom slika betraktelser, som jag här omtalar, icke därför att de äro nya eller skulle ha det minsta värde, utan därför att de gjorde intryck på mig, kom jag så småningom att tvifla på att kristendomen var en gudomlig uppenbarelse — — — Men det var mycket motvilligt, som jag uppgaf min tro — — — Det blef likväl mer och mer vanskligt, — — — att finna ett bevis starkt nog till att
