72
öfvertyga mig. Sålunda fick vantron allt mera insteg hos mig, efter hand segrade den fullständigt. Om jag också icke tänkte mycket på en personlig Guds existens förr än åtskilligt senare i mitt lif, vill jag omtala de osäkra slutsatser, jag tvingats till. Det gamla från naturens ändamålsenlighet hämtade beviset, och som tidigare syntes mig så afgörande, kan ej längre ha någon betydelse, sedan lagen om det naturliga urvalet upptäckts — — — Det tyckes icke vara mera planmässighet i de organiska varelsernas föränderlighet och i det naturliga urvalet än i den riktning, i hvilken vinden blåser.“ Efter att ha framhållit, att det naturliga urvalet verkar att bibehålla och utveckla de egenskaper, som äro nyttigast för arten: och att sådana obehagliga sensationer som förskräckelse, smärta, hunger och törst äfven kunna bidraga att skapa sådana egenskaper, som gagna arten, som t. ex. ökandet af förmågan till försvar, ernåendet af föda och dylikt, påpekar han hvilka rika källor till tillfredsställelse och glädje lifvet medför för de med förnuft utrustade varelserna. Särskildt nämner han glädjen efter en fysisk eller andlig möda, glädjen af sällskapligt umgänge, kärleken till familjen och — matlusten. Härefter fortsätter han: “När vi ta dessa vanliga njutningar i betraktande är det knappast något tvifvel om, att lifvets lycka är mycket större än dess elände, ehuru så många människor ofta lida så mycket ondt — — — Att det gifves mycken olycka i världen förnekas icke af någon. Hvad människan vidkommer, ha några försökt att förklara detta genom att tänka att lidandet skulle tjäna till vår moraliska förbättring. Men människornas antal i
