komlighetsgraderna äro så många och olika beror just därpå att naturen alltjämt alstrar nya begynnelseformer, som i sig innebära fröet till nya utvecklingsmöjligheter. Hos hvarje form finnes en viss inneboende kraft, som liksom drifver utvecklingen mot något högre. Men på denna kraft värka också de yttre lefnadsomständigheterna; djurets inre behof föranleda vissa sträfvanden, men de yttre förhållandena ändra dessa sträfvandens riktning eller gifva upphof till nya sträfvanden, som i sin tur skapa nya behof. “Alla kroppsdelar utveckla sig i öfverensstämmelse med sin användning, förändringar i de på djuret invärkande yttre förhållandena omändra därföre småningom dessa delars gestalt, de föröka vissa organers värksamhet och utveckla organer hos kroppsdelar, där ännu inga funnos hos förfäderna. Sådana förändringar och fullkomnanden af djurformen äro till sin natur ärftliga, de fortplantas från ett djur till dess afkomlingar, hvilka alltså vid födseln erhålla sin högre rangordning och i sin tur åter kunna upphöja den.“
“Så kunde enligt Lamarck t. ex. en mollusk, som fortfarande sträfvade att känna på de framför honom liggande föremålen, genom detta sträfvande rikta sitt nerv- och kärlsystems värksamhet företrädesvis på den främre kroppsdelen och denna förlängde sig då i tentakler. — Grodor erhöllo sina simfötter genom behofvet och sträfvandet att simma. — Giraffen fick sin långa hals genom nödvändigheten att sträcka den efter löfverket i de höga träd, han afbetar. — Genom förändradt lefnadssätt, nämligen den upprätta gången, hvilken ledde till fotsulans utplattning, blef apan slut-
