tänka på era egna föräldrar, ni Lars,» sa Kattrinna. »Di hade det inte för gott, di, innan ni blev måg te en hemmansägare.»
Det var Kattrinna, som förde ordet hela tiden. Jan sade ingenting. Han satt och såg på Klara Gulla, såg och väntade. Det blev så tydligt för honom, att allt detta var tillställt för hennes räkning, för att hon skulle få visa vad hon dugde till.
»När di tar stugan ifrån den fattige, då är det slut med honom,» jämrade sig Kattrinna.
»Jag vill ju inte ta stugan,» försvarade sig Lars Gunnarsson. »Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.»
Men Kattrinna hörde inte på honom. »Så länge som den fattige har en stuga, känner han sej likaså god som alla andra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sej inte som en människa.»
Jan tyckte, att Kattrinna hade rätt i allt, vad hon sade. Stugan var byggd av skräptimmer och var kall om vintern, den stod och lutade på sin dåliga grund, och trång och liten var den, men det var ändå, som om det skulle bli slut med dem, om de miste den.
Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne. Snart skulle hon säga ett ord eller göra en gärning, som skulle driva bort dessa plågoandarna.
