»Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut,» sa den nya ägarn. »Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!»
Kattrinna satt och vred sina gamla arbetsnötta händer. Hon var så ifrån sig, att hon talade för sig själv utan att bry sig om vem som hörde på henne.
»Hur ska jag kunna gå te körkan, å hur ska jag kunna visa mej bland folk, när jag får det så dåligt, att jag inte en gång har egen stuga?»
Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen, som hängde ihop med stugan. Det var här, som barnmorskan lämnade honom barnet. Det var där i dörröppningen, som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och Kattrinna. Den kunde inte gå ifrån dem.
Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart.
Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig nu och gick mot dörrn. De sade adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.
Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett stolt kast med huvudet och steg upp.
»Om ni ville låta mej fara ut i världen!» sa hon.
7. — Kejsarn av Portugallien.
