Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101
STORSNIPA

Hon stod inte stilla heller, utan hon flyttade sig längre och längre bort, allt som han kom efter. Längre bort och högre upp; ibland tyckte han, att sången hördes rätt uppöver honom.

Det måtte visst vara så, att hon, som sjöng, höll på att gå upp till Storsnipa.

Han förstod, att hon hade tagit en väg, som slingrade uppför berget, där det var nära nog tvärbrant. Den var kantad av ungbjörk så tätt, att det var helt naturligt, att han inte kunde se henne. Men hur brant än vägen var, gick det lika raskt uppåt för henne. Han tyckte, att hon höjde sig med en fart som en flygande fågel, och sjöng gjorde hon hela tiden.

Jan åter gick mera snett uppåt berget. Men han hade kommit bort från vägen i sin iver och hade hindrande skog att bana sig fram genom, så att det var inte underligt, att han blev långt efter. Därtill kom också, att han fick en svår tyngd över bröstet och kände det mer och mer omöjligt att andas, medan han gick och lyssnade efter sången.

Till sist skred han fram så långsamt, att det knappt märktes, att han rörde sig.

Men det är inte så lätt att känna igen röster, och i skogen är det svårare än annanstans, för det är så mycket där, som prasslar och susar och liksom sjunger med. Det var nödvändigt, att han kom så långt, att han fick se den ungdomen, som var så glad, att hon nästan flög uppför