Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
102
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

branta höjden, annars skulle han gå i tvivel och misstankar i alla sina dagar.

Han visste ju också, att han skulle få klarhet, bara han kom upp på bergshöjden, för den var alldeles kal och tom, och där kunde hon inte mer undgå honom.

Det hade nog varit skog på Storsnipa också en gång, men för några och tjugu år sedan hade det gått skogsbrand över den, och sedan stod det breda bergtaket naket. Ljung och kråkris och islandsmossa hade så sakteligen krupit fram över hällarna, men inte ett skymmande träd hade ännu vuxit upp där.

Det var grann utsikt där uppe, sedan skogen hade kommit bort. Där såg man hela den långa sjön Löven, hela den gröna dalen, som omgav sjön, alla de blå bergen, som skyddade dalen. När ungdomen från Askedalarna ur sin trånga däld klättrade upp till Snipahöjden, tänkte de på det berget, dit frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla riken i världen och deras här- lighet.

När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han genast den sjungande. På den allra högsta klinten, där utsikten var vidast, var upplagt ett gränsröse av sten, och på översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka aftonhimlen, och om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade haft sina