Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
103
STORSNIPA

ögon riktade mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin lysande dräkt.

Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon såg vita kyrkor på branta kullar vid sjöstränderna, bruk och herrgårdar, inbäddade i parker och trädgårdar, bondgårdar i en lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens rutor, långa, slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.

I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte endast på att se ut över den vida, öppna världen framför henne.

Till sist slog hon ut med armarna. Det var, som om hon ville ta allt detta i famn, allt detta stora, mäktiga, rika, som hon hade varit avstängd från ända till denna dag.

Asterisk.svg

Det dröjde långt in på natten, innan Jan kom hem, och då han kom, kunde han inte göra reda för någonting. Han påstod, att han hade varit hos riksdagsmannen och talat med honom, men vad han hade rått dem att göra, det mindes han inte.

»Det lönar sej inte te å göra någe,» sa han gång på gång. Det var det enda besked Kattrinna kunde få.

Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. Kattrinna frågade om han hade fallit och slagit sig.

Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på marken en stund.