Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
106
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

Inne i stugan var det fullt med folk, som hade kommit för att säga adjö till Klara Gulla. Han var rent av skamsen att gå in och visa dem, att han varken grät eller klagade. Det var bäst, att han stannade utanför.

I alla fall var det väl för honom, att det hade gått så här. Om allt hade varit som förut, så visste han inte hur han skulle ha stått ut med all längtan och sorg.

När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett, att det var lövat i stugan. Och på bordet hade det stått kaffekoppar alldeles som den dagen han tänkte på. Kattrinna hade velat ställa till en liten högtid för dottern, som skulle dra ut i världen och frälsa hemmet.

De grät visst där inne, både de, som hade kommit för att säga adjö, och hemfolket. Han hörde Klara Gullas gråt ända ut på gården, men det gjorde honom ingenting.

»Mina snälla människor,» mumlade han, där han stod, »detta är ju, som det ska vara. Se på fågelungarna! Di blir utkastade ur boet, om di inte går godvilligt. Och har ni sett en gökunge? Det finns väl inte någe värre än å se honom, där han ligger tjock å fet i reden å bara skriker efter mat, medan fosterföräldrarna får slita ut sej för hans skull.

»Nej, det är allt så bra, som det är. Di unga, di kan inte bli sittande hemma å ligga oss gamla te last. Di får lov å ut i världen, di, mina snälla människor.»